.
I slutändan står vi där igen. Det är närapå omöjligt att ta steget ur. Vi förgiftar våra kroppar med en drog så stark som försjunker oss i djup smärta och sedan lämnar allt medvetande i ett extatiskt rus.
Vi utlämnar våra kroppar helt, exposerade. Väntar på att bladet skall glida in i vår nakna kropp och åsaka en smärta, olikt någon smärta vi tidigare känt. Medvetna om att vi kommer att skada varandra, men också medvetna om att vi efteråt kommer finnas där, sida vid sida. Inte avvika. Ett lidande som i slutändan är värt det.
Återföreningen går inte att beskriva. Efter allt ont, som känns som det aldrig kommer upphöra, så bara den där kramen, den där handen på ryggslutet och hans ansikte i min nacke, känns fullbordande. Då vet jag att jag hör hemma i hans famn. Att jag aldrig vill lämna. Han gör mig trygg.
Vi har djupa dalar och höga berg. Smärta eller extas. Det gör vårt förhållande farligt. Det blir aldrig stabilt. Explosionerna kommer oväntat och gör mer skada än som går att överleva.
Men efter bråket som krossat båda våra hjärtan, slitit ut våra själar och dödat oss båda, så ligger vi tätt och håller om varandra som för att aldrig släppa taget. Torka varandras tårar och att bara veta att vi har varandra, att vi överlever. Att vi fortsätter älska varandra i vetskapen att ingen av oss ska någonstans.
Kommentarer
Trackback
