parlflickan

 Det är lätt när man bara är en. Min ursprungliga plan var att leva ensam livet ut, på så sätt avlägsna mig ifrån alla som kan göra mig ont. Och även skydda andra ifrån att skadas av mig. 

Under hela mitt liv har jag byggt murar kring mig, jag släpper inte in folk, jag delar aldrig med mig om mina djupaste tankar. Därför kan människor som känt mig i flera år faktiskt inte riktigt kunna säga att de känner mig. Jag trivs i sällskap, men jag avslöjar inte saker om mig själv, vem jag är eller vad jag varit med om. Jag är alltid anonym. Jag trivs med det. 

Att känna människor gör ont. Riktigt ont. Man gör sig sårbar. Ger de fler ytor att hugga när man tar av sig det hårda skalet. Speciellt när man befinner sig i ett förhållande. I mitt frivilliga ofrivilliga förhållande anser jag att det är värt det. Ibland tar det dåliga över, det svåra finns alltid där, om än undertryckt. Men kärleken och välmåendet gör det värt det, det känns som det är så nära lycka man kan komma. Och i och med att det är fruktansvärt smärtsamt emellanåt och sedan i föreningen blir så bra så exploderar hormonerna i kroppen. Vi får nog oss själva att må så dåligt för att sedan kunna må bättre än innan. På det sättet blir det som en drog, precis som jag nämnde i mitt förra inlägg. Till skillnad på andra förhållanden som ligger på en stadig nivå så är vår hormonella kurva extremt ostabil, vilket leder till höga toppar och låga dalar. Så jag är fast än så länge, och jag vill vara det. 

Jag är numera beroende av känslorna, av honom. Min ursprungliga plan gick helt år stöpet, men jag ska ingenstans. Jag hör nog hemma här trots allt. Vi kan inte planera vägen i förväg. Det är det som är livet.