parlflickan

Det går inte att älska någon som inte älskar sig själv. Man tror att om man ger allt man har, pussar alla sår så kommer han slutligen att bli hel. 

Man vaknar upp i morgonljuset, lyssnar på hans djupa andetag. Smeker hans morgonrufs och han vänder sig om i sömnen för att lägga armarna runt en. Bara ben mot bara ben. Ren och skär lycka. När han vaknar, pussar ens osminkade ansikte och säger "Du är vacker." och menar det. Då är du den lyckligaste människan i världen. 

Sedan på kvällen blir han tyst. Försjunken djupt i sig själv. Sedan stormar han ut för dörren utan ett ord. 

Du sitter där. Väntar. På att han ska komma hem. Du kollar klockan om och om igen och den är fast på samma tid. Varje sekund känns som ett slag i magen, som om ditt hjärta ska brista. Och du väntar. Du är säker på att du inte kan ta mer. Det känns som om din kropp sakta förvrids av ett gift. Du kan inte ta mer. Som att vänta på att dö, som att dö men faktiskt inte dö.

Så kommer han hem, timmar senare. Utan ett ord. Slänger sig ner hos dig utan att ge dig en minsta blick, inget sökande av förlåtelse. 

Du har brustit, men den smärtan han just orsakat dig tränger du undan. Och du söker efter hans famn. För du vet att på morgonen kommer samma ljus stråla in, du kommer hålla om honom och begrava dig i hans nacke och han kommer pussa dig i pannan och säga "Du är det vackraste jag vet."