Jag klarar inte av en gång till att du ger mig kärlek och låter mig tro att allting kommer bli bra. Att du säger "aldrig mer" och fast jag tror att du menar det, att du verkligen vill så kan jag inte ta det till mitt hjärta. Inte en gång till vill jag tänka att nu blir det bra, så länge jag inte säger fel saker. Så länge jag kan få dig att skratta och så länge jag håller om dig hårt blir allt bra. 

 Det är lätt när man bara är en. Min ursprungliga plan var att leva ensam livet ut, på så sätt avlägsna mig ifrån alla som kan göra mig ont. Och även skydda andra ifrån att skadas av mig. 

Under hela mitt liv har jag byggt murar kring mig, jag släpper inte in folk, jag delar aldrig med mig om mina djupaste tankar. Därför kan människor som känt mig i flera år faktiskt inte riktigt kunna säga att de känner mig. Jag trivs i sällskap, men jag avslöjar inte saker om mig själv, vem jag är eller vad jag varit med om. Jag är alltid anonym. Jag trivs med det. 

Att känna människor gör ont. Riktigt ont. Man gör sig sårbar. Ger de fler ytor att hugga när man tar av sig det hårda skalet. Speciellt när man befinner sig i ett förhållande. I mitt frivilliga ofrivilliga förhållande anser jag att det är värt det. Ibland tar det dåliga över, det svåra finns alltid där, om än undertryckt. Men kärleken och välmåendet gör det värt det, det känns som det är så nära lycka man kan komma. Och i och med att det är fruktansvärt smärtsamt emellanåt och sedan i föreningen blir så bra så exploderar hormonerna i kroppen. Vi får nog oss själva att må så dåligt för att sedan kunna må bättre än innan. På det sättet blir det som en drog, precis som jag nämnde i mitt förra inlägg. Till skillnad på andra förhållanden som ligger på en stadig nivå så är vår hormonella kurva extremt ostabil, vilket leder till höga toppar och låga dalar. Så jag är fast än så länge, och jag vill vara det. 

Jag är numera beroende av känslorna, av honom. Min ursprungliga plan gick helt år stöpet, men jag ska ingenstans. Jag hör nog hemma här trots allt. Vi kan inte planera vägen i förväg. Det är det som är livet.

Vi utlämnar våra kroppar helt, exposerade. Väntar på att bladet skall glida in i vår nakna kropp och åsaka en smärta, olikt någon smärta vi tidigare känt. Medvetna om att vi kommer att skada varandra, men också medvetna om att vi efteråt kommer finnas där, sida vid sida. Inte avvika. Ett lidande som i slutändan är värt det. 

Återföreningen går inte att beskriva. Efter allt ont, som känns som det aldrig kommer upphöra, så bara den där kramen, den där handen på ryggslutet och hans ansikte i min nacke, känns fullbordande. Då vet jag att jag hör hemma i hans famn. Att jag aldrig vill lämna. Han gör mig trygg. 

Vi har djupa dalar och höga berg. Smärta eller extas. Det gör vårt förhållande farligt. Det blir aldrig stabilt. Explosionerna kommer oväntat och gör mer skada än som går att överleva. 

Men efter bråket som krossat båda våra hjärtan, slitit ut våra själar och dödat oss båda, så ligger vi tätt och håller om varandra som för att aldrig släppa taget. Torka varandras tårar och att bara veta att vi har varandra, att vi överlever.  Att vi fortsätter älska varandra i vetskapen att ingen av oss ska någonstans. 

Det var ett tag sedan jag skrev. Antagligen år. Jag tycker att det är synd att bloggen tidigare inte återspeglade mig, mitt riktiga jag var pressad under fåordiga kommentarer och en hel del smileys. Jag tror att jag försökte skriva för någon annan, men nu vill jag skriva för min egen skull, bara för mig. Tankar, reflektioner och funderingar. En dagbok, helt öppen, men ändå stängd: en anonym blogg på internet utan läsare. En dagbok ingen jag känner kan hitta.

Jag vill ha något att gå tillbaka till när jag undrar hur jag tänkte ett visst stadium i livet, utan att förvrida tankarna så att de kommer passa mig just då. 

Så välkommen, öppna ditt sinne.